MOMA - SWEETER WITH SUGAR

Påsken närmar sig. Som vanligt går det mycket snabbare än jag tror och det som nyss var en månad bort är plötsligt en vecka bort. Kan det bero på åldern? För inte beror det på att mina dagar är fyllda av stressigt jobb, massa barn att skjutsa hitan och ditan eller egna fritidsaktiviteter. Om man bortser från hallen som jag håller på att måla, tapetsera och lägga nytt golv i, blommorna jag just planterat och städningen som väntar... eller den där påsktårtan, påskmiddagen, påsk....

Påsken är för mig kanske den slappaste högtiden på året. Så tillvida att jag inte alls känner samma krav som inför julen, jag har inget behov av att påskpynta eller stressa upp mig på annat vis. Visst är det mysigt att träffa resten av släkten men på det hela taget är påsken ganska kravlös avseende ganska precis allt. Det lilla jag pyntar inför påsken handlar nog mest om att skapa en vårkänsla.

I veckan hade jag ärenden till Karlstad inte mindre än tre gånger. Det är ganska märkligt. På sätt och vis inser jag att Karlstad är den stora staden för en lantis som mig nu. Men än är inte Södertälje längre bort än att det känns som jag åker in till byn varje gång jag åker till Karlstad. Och ändå blir jag varje gång precis lika överraskad över att det finns en parkeringsplats just precis där jag har ärenden, det kostar inte skjortan och ska jag till två olika ställen, på vardera sidan om staden så tar det inte mer än fem minuter med bil. Oavsett när och vart jag ska. Följden blir förstås att jag, precis som vilken bondlurk, som helst är 30 minuter tidig till varje möte jag har. Och med det menar jag inget negativt om folk som i likhet med mig bor på landet.

När jag nu ändå var i Karlstad så många gånger denna vecka hann jag givetvis göra av med en rejäl summa pengar, allt för att göra min plikt mot landet och se till att skatteintäkter rullar in till staten i form av moms. Eller arbetsgivaravgifter. I onsdags var det Solareturen som fick ett besök och jag fyllde snabbt en hel korg med jättefina saker som någon annan tokig människa hade slängt. Så fina att jag nästan ångrade mitt besök strax innan på Boulevard där jag denna gång visserligen bara köpte fejkblommor, men där varje liten sak kostar 23 gånger så mycket som på returen och inte ens alltid är så mycket finare. I alla fall inte om man lägger lite kärlek på det man köper på returen.

Skålen och de små söta salt- och pepparkaren fick följa med hem från Solareturen denna gång.
Förra gången följde den gamla silverbrickan med. Jag vet, jag är lite svag för gamla brickor.
Salt- och pepparkaret har två kompisar, ingefära och kanel.
Penséererna lär väl inte överleva här inne särskilt länge men de får bidra till vårkänslorna så länge de kan.

Jag har försökt blåsa ut vartenda ägg jag använt de senaste veckorna. Den här söta dekorationen är en av idéerna jag har inför påsken.
Det återstår att se hur mycket jag hinner förverkliga med tanke på hallen som just nu ser ut som en bomb slagit ned och väntar på att jag ska ta tag i det.

Allt kan man förstås inte köpa på Solareturen och det handlar ofta om att komma vid rätt tillfälle, innan de bästa sakerna försvinner. Och försvinner gör de snabbt så det gäller att vässa armbågarna och inte dra sig för att knuffa undan små äldre, vithåriga, damer i hatt.

Ja... jag hoppas att ni förstår att jag skojar och överdriver? Det skulle aldrig falla mig in att knuffas.... såvida det inte gällde något jag verkligen vill ha. Som till exempel Lindas brudbukett för cirkus 15 år sedan. Som värsta atlet slängde jag mig fram för att ta buketten. Och även om det kanske var lite pinsamt att vara så angelägen så var det en sak som var riktigt bra med den händelsen. Jag är fortfarande inte gift vilket torde bevisa att vidskepelser och gamla skrönor sällan är sanna.

Så vad har detta att göra med loppiset? Absolut ingenting.

Apropå de äldre damerna... det finns inga äldre, vithåriga damer i hatt numera. De gamla tanterna har varken hatt eller vitt hår, istället har de smartphones och cykel. Just sayin...

Vi går med snabba steg mot våren, buskarna där ute har alldeles bestämt fått knoppar och fåglarna kvittrar som de just upptäckt att de kan sjunga. I morse upptäckte jag att det låg några vita och lila skräpbitar i backen. Vid närmare observation visade de sig vara krokusar på väg att slå ut. Det märkliga är inte att de blommar i min egen trädgård, det är inte jag som planterat dem där, hade det varit jag så hade det i sig varit ett smärre mirakel att de blommar. Men nej, det märkliga är att de alldeles bestämt inte var där för två dagar sedan. Eller kanske var det i förra veckan?

På sätt och vis känns det lite som om naturen just nu håller andan i spänd förväntan inför att plötsligt, som på befallning, slå ut i sin fulla prakt. Kanske är det egentligen precis nu, när snön smält och och allt bara består av hundra nyanser av beige och femtio nyanser av grått, för grått har väl inte fler nyanser än så? Kanske är det just nu som naturen egentligen bjuder på sin allra tristaste uppsyn. Liksom lika vinterblek och gråfisig som jag själv, som i detta nu får det nymålade vita golvet att framstå som färgglatt i jämförelse med mig själv. Men vad gör väl det när vi alla vet att vilken dag som helst, vilken sekund som helst....

Så blir det sommar. Midsommar rent av. Med hela 5 grader varmare än nu och riktigt regn. Om vi har tur förstås. Men naturen kommer vara grön, skir och blommande och vi kan alla se fram emot sommaren som ska komma. Vilken dag som helst är den här, en hel dag av sommar! När vi alla självklart jobbar. Eller sitter i en bil, eller måste storhandla eller...

Under tiden får man helt enkelt roa sig med annat. Jag och Isabel tog en sväng till mina föräldrar och besökte både Ullared och vackra Läckö slott. Hade jag inte lagt alla pengar på målarfärg hade jag kanske åkt ännu länge bort, denna sista vecka innan jag börjar jobba. Istället har jag roat mig med att plantera lite blommor. Är man sedan som jag helt född utan talanger för grönsaker så är det viktigt att snabbt passa på att fota de nyplanterade skönheterna. Innan de vissnar helt.

Våren är alldeles runt hörnet. Det kanske ni märkt? Bilden ovan är tagen för några veckor sedan när jag just hade fått mitt nya vidvinkelobjektiv. En av de där vackra tidiga vårkvällarna som man bara vill ska vara för evigt.

Ungefär samtidigt som bilden ovan började vår lilla hall så sakteliga bli klar. Jag skulle ju egentligen bara slänga upp ett par våder tapeter, måla lite färg på väggen och sedan skulle det vara klart. Jo men visst. Tjena.

Att måla lister, skrapa färg och framför allt, att fundera över nytt eller gammalt golv tar en herrans massa tid. För att inte tala om hur lång tid det tog för gubben att få upp listerna!

Jag gissar att många av mina läsare tror att det mestadels är jag som står för inredningen här hemma. Många av er har rätt, i väldigt många fall. Men så är det ibland som på triss ni vet. Plötsligt så händer det.

Denna gång var det faktiskt sambon som valde både tapeter och färger. Det var han som åkte till IKEA för att köpa ny hatthylla och medan han var i farten svängde han förbi Rusta för att köpa en spegel. Dessutom var han inne på Stuvbutiken ock fotade entrémattor och tog med sig mängder med golvprover hem. Själv fick jag måla, tänka på de små detaljerna och fundera ut mer förvaring för att en så här liten hall över huvudtaget ska kunna funka som annat än ett enda kaos av kläder och skor.

Som ni säkert förstår har vi betydligt mycket fler kläder och skor än så här. Vår lösning blev till slut att sätta igång och renovera den andra hallen direkt efter att denna blev klar. På det viset kunde vi köpa en rejäl garderob dit och förvara alla kläder som inte används just idag. Hittills har det funkat ganska väl men det betyder inte att det inte blir rörigt när vi har besök. Jag kan inte komma på så mycket mer att göra åt det. Även om jag plockar bort alla skor från skohyllan gissar jag att gästerna kommer ställa sina skor innanför dörren = rörigt. Om jag kunde trolla med knäna skulle jag trolla hit mer utrymme, en enorm garderob, rutigt marmorgolv och ett runt bord i mitten av hallen. Bara därför att. Fast då skulle jag förstås behöva bygga ett mer herrgårdsliknande hus runt hallen. Å well... Det blir nästa projekt.

Och apropå min sambos talang för heminredning. Det var han som tyckte telefonen skulle stå i hallen, för det gjorde de väl förr?

Vän av ordning funderar förstås på om jag verkligen ska låta dörrarna se ut sådär. De andra dörrarna är ju alldeles nymålade och vackert vita. Inte kan vi ha det så där slitet?

Egentligen hade vi faktiskt köpt en burk färg i egen grå kulör till dörren men det var innan sambon påstod att jag inte kunde måla trägolvet som ligger under plastmattan för i så fall skulle det snabbt bli slitet. Jaså säger du det, tänkte jag i mitt stilla, envisa sinne. Ja i så fall kan vi inte måla dörrarna ljusgråa heller, för det blir snabbt slitet när alla ska gå ut och in. Minsann. Det var det svaret han fick när han frågade när jag tänkte måla dörrarna. Sedan dess har det inte hörts ett knyst om att måla dörrarna. Och ju mer jag tänker på det, desto mindre lust har jag att måla dem.

Känner ni igen det där?
Jag bestämde mig för att jag ville ha ett exakt sådant här skåp redan i julas. Jag var ganska nära att ge upp men plötsligt så hittade jag den. Och ni kommer inte tro mig, men jag vann skåpet på en Traderaauktion för hela 58 (FEMTIOÅTTA) kronor!!!

Min lycka var fullständig.

Mannen var kanske inte fullt lika lycklig då han insåg hur mycket skåpet vägde. Men till slut lyckades vi bära in den, nästan utan att döda varandra, och jag kunde äntligen börja måla! Och måla fick jag göra ganska länge, för skåpet är större än det ser ut och den mörkbruna betsen vägrade sluta lysa igenom, trots Zinser spärrgrund.

Jag grundade som sagt med spärrgrund och målade sedan med Beckers Elegant Aqua antikvit, och dito "Bergsklippa". Båda glans 0 dvs helmatt.

Schablonen jag använde är från Wintage Paint, Jeanne D´arc living.

Sambon var snäll och installerade belysning i den. Det fina med min sambo är att han älskar belysning så jag behöver faktiskt sällan tjata för att få ljus. Ibland kan det förstås bli lite väl mycket ljus men det är en helt annan historia.

Matsalsstolarna passar nu perfekt ihop med skåpet, samma färger och samma nätta stil även om jag inte är tillräckligt bra på möbelstilar för att bedöma om det verkligen är ett rokokoskåp eller något helt annat. Vad det än är så är jag ganska nöjd.

Hur har ni det i sommarvärmen? För även om det är mulet hos oss så är det ganska behagliga temperaturer. Jag försöker tillbringa all min lediga tid i trädgården. Och vet ni vad? Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag njuter av att gräva och plantera! Till och med att dra upp ogräs är ganska kul, och det har gått så långt att vi faktiskt planterat både morötter, ärtor och ett par tomatplantor.

Det var riktigt varmt en vecka för och vi hade sovrumsfönstret öppet. Lite läskigt var det allt när Allis upptäckte tjusningen i att hänga ut från andra våningen och diskutera med mig hur hon skulle ta sig ner. Till slut beslöt hon sig för att inte flyga.

Trots mitt arbete så är vår tomt ganska vildvuxen. En stor del av den är skog och just nu är resten av den uppgrävd och halvt utan gräs efter vinterns anläggning av infiltrationsbädd och avloppstank. Rören går i princip sick-sack över större delen av tomten, så det är långt ifrån vackert. Men jag blundar för det jag inte kan åstadkomma direkt och njuter av det som är vackert.

Jag har varit helt övertygad om att vår ganska så stora syrenhäck är alltigenom lila. Men till min häpnad upptäckte jag några vita blomklasar när det blommade. Kanske är den sjuk eller så är det vi som missat det bara.

Den här tokiga katten alltså... Hon njuter av att vara utekatt, men helst vill hon ha sällskap. Det bästa hon vet är när vi rör oss över tomten, eller ännu hellre går någonstans. Då låter hon oss gå före och kommer sedan som skjuten ur en kanon.

Det lustigaste är egentligen hennes gräns. Hon går ganska exakt lika långt åt båda hållen och skulle vi vilja gå längre så stannar hon kvar och jamar högljutt. Så högt att grannarna tror det är deras katt. Varken vi eller hon får gå längre bort. Och det är faktiskt ganska bra eftersom hon på det viset håller säkert avstånd till vägen.

Jag förstår att hon njuter av att vara ute. Raskatt eller inte, hennes natur är att vara ute och även om det är fåglarna som jagar henne och inte tvärt om så är det betydligt mer naturligt än att hon ska vara inne. Men van som jag är vid innekatter så är det inte utan att jag är lite nervös hela tiden när hon är ute, och hennes husse är det dubbelt upp. Det är ett svårt val detta, att släppa sin lilla älskling fri.

Jag erkänner. Jag tar alla mina bilder från den rätta vinkeln. Den som är mest fördelaktig. Där inte stöket eller det som ännu inte är renoverat syns. Jag tar bilderna ur en vinkel som får alla möbler att se ut som de stod rakt, fast de kanske lutar på vårt gamla lutande golv. Jag tar bilderna efter jag målat färdigt och har sällan förebilder. För förebilderna är ju inte perfekta.

Men varje år, just så här års när det gått ytterligare ett år i huset och jag ska summera vad jag gjort så saknar jag de där förebilderna. Vi har mäklarens bilder, men de är tagna med vidvinkel, färgjusterade och får huset att se ut som ett slott. Som det ju inte är. Precis som jag försöker åstadkomma med mina bilder.

Men... Idag tänkte jag visa er något som är långt ifrån perfekt. Ett arbete på gång. Ett kaos utan dess like. Vår trädgård där vi under det senaste året lyckats gräva fler gropar än de flesta gräver under en hel livstid.

Varsågoda.

Japp... det var ju typ sedan i somras. När trädgården fortfarande var helt uppgrävd...
Eller.. det där var ju en dålig tidsangivelse. Ska vi vara helt ärliga så är väl förändringen på den punkten knappast överväldigande. Vi har visserligen en pool nu och några av hålen är igengrävda men vi har självklart skyndsamt grävt dit nya. Eller.. ja låt oss äga som så att den totala arean av den blottlagda jorden är konstant. Lite som summan av alla laster är kontant.

Men strunt i det nu. Jag har äntligen varit ute och fotat i mina omgivningar och tänkte bjuda på några fina bilder. Vän av ordning undrar förstås om jag inte skapat något, typ med händerna? Självklart har jag det. Jag har scrappat digitalt och jag har börjat med Bullet journalling. Mer om det senare. Nu några bilder.

De senaste veckorna har fått mig att fundera extra mycket på livet, på hur saker och ting händer, hur skört livet är och hur otroligt tacksam jag är över mitt liv. Tacksam över att få leva mitt liv här, nu och med de människor som finns i mitt liv. Jag har aldrig egentligen vantrivts med någon del av mitt liv. Aldrig känt ett enormt behov av att jag måste förändra något men jag kan inte heller komma ihåg att jag så starkt känt att jag just nu befinner mig precis där jag vill vara. På alla punkter.

En av de punkterna är vårt hus och det faktum att det ligger på landet, nära naturen men inte för långt ifrån staden. I stillhet och avskildhet men nära nog till de mest fantastiska grannar man skulle kunna önska sig. Nyligen gick det runt ett antal frågor på FB som man skulle ställa till sina barn, de gick nog mest ut på att se hur väl de känner sin mamma/pappa. På frågan vart reser din mamma helst svarade Isabel utan minsta tvekan; hem. Och hon har helt rätt. Att få vara hemma gör mig lycklig.

Men ibland är det faktiskt lite mer magiskt att bo på landet än jag ens kan beskriva. I förmiddags tittade jag ut genom vår 160 år gamla sovrumsfönster och tyckte mig se något i trädet andra sidan vår väg. Alltså ca 10-15 m bort. Hade det inte varit för att det bestämt såg ut som ett äpple, i en björk, hade jag kanske inte ens reagerat. För er som aldrig sett ut genom ett 160 år gammalt, handblåst fönster, kan jag berätta att det inte alltid är den bästa genomsynligheten, ens när fönstret är nytvättat. Och hemma hos oss är ingen speciellt road av fönstertvätt, delvis just på grund av fönstrens ålder.
Ekorren satt och smaskade på sitt äpple i sådan ro att jag hann springa nerför trappan, berätta både för Isabel och Tim och dessutom byta optik på kameran. Jag tror bestämt att nästa investering ska bli ett bättre zoomobjektiv.

De här bilderna tog jag runt den 13 september. De enorma spindelnäten brukade bädda in hela skogen vid vår förra stuga, här har jag knappt sett dem men så en morgon var alla granar inklädda. Spindelnäten försvinner på eftermiddagen och de syns bara ett par dagar, max en vecka om hösten.

Det är ett tag sedan jag bloggade mina alster så jag tänkte lägga upp en drös idag.
Jag har äntligen fattat beslutet att göra en fotobok. Det var inte helt enkelt att komma fram till det och fortfarande har jag vissa betänkligheter, jag förlorar all kontroll över färgåtergivningen och det kan innebära att jag lägger ut en massa pengar och får en bok jag inte ens vill titta i. Jag är perfektionist på det området. Det hela blir heller inte lättare av att jag just bytt dator och bara där har färgåtergivningen förändrats.

Vi var på utflykt innan hösten hade satt fart, men jag fick i alla fall några fina bilder.

I samband med att jag bytte format på mina alster så jag haft svårt att hitta en stil jag gillar. Dessutom har jag fotat betydligt mindre i år än tidigare så det har inte blivit särskilt många PL-stilslayouter. Denna blev jag ganska nöjd med. Ju mer jag skapar desto mer tycker jag om det stilrena och enkla och visst hjälper PL-stilen till att hålla en sida enkel och ordnad.

Här har jag faktiskt använt mig av en template från Becky Higgins. Jag har lite svårt med templates eftersom jag tycker de begränsar mig snarare än hjälper men om man ska göra PL-stil är det utan tvekan enklare att bara dra in fotona än att själv beskära dem. Dessvärre funkade inte denna template tillsammans med min fotoficka, så till slut fick jag ändå flytta på alla rutor så enda vinsten blev nog att jag fick alla hörn rundade på ett enkelt sätt.

Ni som troget besöker mig har sett den här bloggen gå från scrapbooking, stämplar, till tårtor, till heminredning, foton och nu... Tadam: Bullet journal.

Vad är nu detta kan man fundera på? Jo, enkelt uttryckt är det att skapa sin egen kalender, komplett med dagliga anteckningar, planering och inte minst; listor på saker man inte vill glömma och "trackers" på sådant man vill se ett mönster i eller påverka.

Jag har under långa perioder skrivit dagbok, vika scrapbookingen har jag dokumenterat vårt liv så gott ja kunnat och jag har alltid (i perioder) älskat att rita och kladda. Tror att det är något jag hållit på med så länge jag kan minnas. En boullet journal, eller bujo, kombinerar allt detta i en enda liten bok.

Som alltid när jag gör något, gör jag inte som alla andra. Jag har inte fasta veckouppslag och ja planerar inte mina veckor i boken, jag gör det i outlook som enligt mig är oöverträffbart kalenderverktyg. Däremot dokumenterar jag det som hänt. Vad har jag gjort idag? Känslor och tankar kommer med i mån av tid. Det gör att jag inte kan ha fasta gränser för en dag utan skriver så mycket eller litet jag behöver.

I en bullet journal kan man också skapa listor och avdelningar för sådant man behöver komma ihåg. Eftersom jag inte hittade rätt avseende bok så har jag nu två böcker. I den ena tänkter jag ha mina listor, i den andra mina dagliga anteckningar. Mina listor skapar jag i en anteckningsbok med prickar och 120g papper från Nuuna. Mina dagliga anteckningar finns i en bok som heter Leuchtturm.

Man behöver givetvis inte dekorera sina böcker. Det fina med en bullet journal är att allt du behöver är en penna och en anteckningsbok. Kanske en linjal också. Sedan är du redo att starta. För mig är detta ett sätt att få vara kreativ förstås och jag har därför skaffat en uppsjö av pennor och gjort en inventering av de anteckningsböcker som finna på marknaden. Mer om allt detta längre fram. Jag vill dekorera mina sidor, det gör mig glad och det är min avkoppling på kvällarna. Men en bujo blir precis vad du gör den till. Vill du se mer om vad man kan göra så finns det massor med inspiration på YouTube, Pinterest och Instagram. Här finns en film som väldigt bra förklarar vad det är.

Det är snart ett år sedan vårt kök, större delen av det i alla fall, blev klart efter renoveringen. Ändå känns det fortfarande som nytt och inte färdigt och det har inget att göra med att det bara är några veckor sedan jag äntligen fick målat fönsterkarmarna vita istället för blåa som de var när vi köpte huset. Jag vet inte riktigt varför det fortfarande känns så nytt, men det är en bra känsla. Jag älskar mitt kök. Mitt hus faktiskt. Trots att det återstår så mycket arbete. Men det är mitt hus. Vi får bestämma hur det ska se ut. Och vi gör det tillsammans. Även om jag inte är så mycket för att snickra och gubben inte så mycket för att måla och sy.

Jag har tänkt länge att ja ska fota köket ordentligt. Du vet sådär fint som i mäklarbilderna. När var sak står på sin plats och allt ser ut att vara kritvitt och gnistrande nytt.

Det är sällan var sak står på sin plats i vårt kök. Det är inte så att det är uppenbart stökigt och berg av disk på bänkarna, även om det också förekommer ibland. Det är mer som att jag städar undan allt och tänker att nu kan jag fota, går och hämtar kamera och stativ och ser man på... Någon har ställt en kaffekanna på bänken. Någon annan har lämnat en kniv efter sig...

För ett år sedan pågick renoveringen här för fullt. Det var 16 grader varmt och ett helt kök väntade på att skruvas ihop. Och ett helt kök tar ganska mycket plats. Lägg därtill att inte en enda vägg eller golv var helt rak från början och att golven i både lärarinnans rum och köket behövde slipas så börjar ni kanske ana vidden av renoveringen. Och som om inte det räckte var det någon som kom med snilleblixten att mitt i allt det där också frilägga väggen ni ser och även tegelväggen på bilden nedan.

Det var inte så mycket renovering som ett nybygge. Även fast golvet fortfarande lutar.

Ett tag levde vi i allt det där. Tim gjorde det hela tiden, plus började ett nytt jobb och roddade dessutom i installationen av vår sprillans nya vattentoa. Jag beundrar att han orkade.

Så här efteråt är det förstås väl värt mödan. Vi har ett kök som är mer än jag någonsin vågat drömma om. För första gången på många år har jag med glädje sytt julgardiner.

Allt är förstås inte klart. Blir det någonsin det i ett 160 år gammalt hus? I köket återstår hörnan med vedspisen. Den ska få ny puts och kakel. Låter enkelt men tyvärr inget arbete vi känner oss speciellt trygga med att påbörja eftersom ingen av oss kan det minsta lilla om vare sig puts eller kakel. Men det ska bli gjort. Så klart. Som allt annat.

Vill du se hur köket såg ut innan vi började renovera?
Observera speciellt skåpet bredvid spisen och tänk er att det mesta lutade på samma vis.

Min bullet journaling har stått lite stilla de senaste veckorna och jag har inte hunnit ikapp med att föra dagbok. Typiskt, när det är som mest hinner jag inte. Men vad gör det om hundra år?

Detta är en sida i boken där jag tänkt föra dagboksanteckningar. Jag gjorde ett helhjärtat försök att skriva ner saker jag är tacksam över. Jag har kommit till lite drygt halva månaden men sedan blev det stopp. Tiden jag hade gick åt till att sy gardiner, ta fram julsaker, baka och små vardagliga detaljer. Livet hände, helt enkelt.

Här är en sida med alla de projekt vi redan genomfört i huset. Jag önskar att jag varit noggrannare och antecknat både tid och kostnader. Kanske också färger och nummer. Jag gjorde det ett tag i en egen bok men likt mycket annat blev det bortglömt och bortprioriterat.

Jag har aldrig tänkt på att ha en önskelista. Vem mer än jag skulle bry sig om att fråga mig vad jag önskar liksom? Men jag fyller ju faktiskt år ibland. Och mors dag kommer regelbundet liksom jul. Och då kan det ju vara bra att veta vad jag ska ge mig själv. Eller ha tydliga instruktioner om någon skulle fråga.

Detta med login, lösenord och allt annat man ska komma ihåg... Jag vet inte hur folk förväntar sig att man ska komma ihåg allt, det är ju snart lösenord på toa till och med.

Så här såg november månads försättsblad ut. December fick ingen, eller har inte fått det än. Tveksamt om det kommer få heller, då tiden går åt till så mycket annat just nu.

Just nu är mitt scrappande inte lika intensivt som det ibland har varit. Men det är inte heller helt nere och ett gnagande dåligt samvete. Istället är det som att ha hittat tillbaka till en gammal kär vän. Vi ses när vi hinner, och gör vi inte det på ett tag så blir ingen sur. Inga skuldkänslor. När vi ses är glädjen precis lika stor även om samvaron inte alltid resulterar i något underbart.

Jag hoppas det fortsätter så här. Jag gillar vänner som inte ställer krav men ständigt finns där för en.

Min vackra trädgård. Jag älskar alla blommor. I år hade jag blommor att ta in och sätta i vaser till långt in i oktober.

Mycket av växtligheten har jag ärvt, men inte rosorna och pionerna.

I början av sommaren var jag och Isabel i Lidköping. Eftersom jag höll på som bäst med att planera vilka blommor jag skulle köpa till trädgården så blev det ett inspirationsbesök i Stadsträdgården.

Vi var inte iväg på semester i år. Istället byggde vi en pool. Här är sommarens enda långa roadtrip - till Charlottenberg för att köpa värmepump till nämnda pool.

Jag kan inte komma över vissa ord i Värmländskan. Det låter ganska lustigt när de säger jämt. Jämt.

Vissa bilder behöver komma in i albumet även om de inte visar någon speciell händelse.

I somras kom jag plötsligt på att jag skulle börja filma mer. Och jag gjorde det. Det resulterade i att det faktiskt inte blev så många foton som jag brukar ta. Efter sommaren, när jag började jobba igen och vardagen kom så insåg jag att den där stora planen jag hade, om att redigera filmbitarna till en längre film om sommaren, inte skulle bli av i första taget. Så jag slutade filma. Premiere Pro är ett fantastiskt program, i liket med PS så är den omfattande och det finns säkert mycket lite i övrigt man kan önska sig om man gillar att filma, men är man som jag amatör så är steget till tillräcklig kunskap för att klara sig ganska stor. Men även om mina stora planer kanske inte infrias i år så står filmredigeringen kvar på listan över saker jag vill hinna göra. Under tiden var det faktiskt riktigt roligt att gå igenom alla små klipp och återuppleva sommaren.

Jag vet inte om små filmklipp är ett bättre sätt att återuppleva saker än genom att scrappa fotona. En sak är jag dock säker på, det finns inget bättre än just att återuppleva alla minnen när jag sitter och skapar en lyaout. Kompletterat med film så blir upplevelsen bara bättre. Nu gäller det bara för mig att faktiskt göra båda delarna mycket mer än jag gör idag.

De här två layouterna är med bilder från skolavslutningen. Ja säger som alla andra föräldrar vid varje skolavslutning och skolstart: Vart tog tiden vägen!?!?! Var det inte nyss vi lämnade henne på dagis för första gången?

Det var kanske inte förra julen, utan för 2,5 år sedan som vi båda förälskade oss i det här huset. I år firade vi vår första jul som fast boende här. Det var en precis så fantastisk jul som jag hade föreställt mig på nästan alla vis. Vi firade den med mina svärföräldrar som är underbara och de bästa svärföräldrar man kan tänka sig att ha.

Jag hade förstås löjligt nog, återigen, in i det längsta hoppats på att mina föräldrar skulle kunna tänka sig att resa de strapatsfyllda, långa 23 milen till oss och fira jul med oss men så blev det inte i år heller. De valde återigen att fira julen hemma och inte ge sin dotter glädjen det skulle givit mig om de varit här. Vad jag önskar mig är självklart inte så viktigt, det finns viktigare saker i deras liv och framför allt viktigare personer. Jag börjar bli van vid att jag och min familj, mitt barn, kommer i sista hand, år efter år och att vi väljs bort till förmån för det enda barnbarn de faktiskt älskar och bryr sig om. Det barnbarnet är inte min dotter. Vilken tur att hon får kärlek och glädje av oss och av sin farfar och hans fru.

I år köpte vi en kungsgran som även för att vara kungsgran var ovanligt perfekt. Svärfar trodde till och med att den var oäkta så täta och fina barr har den och så perfekt i formen är den.

Jag vet inte varför men tåg är något speciellt tycker jag. Jag såg det här tåget på Jula redan förra året men då var jag så klart för sent ute och det var slutsålt. I år var jag snabb med att åka och köpa det och under granen, mellan julklapparna, gör den sig helt perfekt.

I år var det inte riktigt så många julklappar under granen som vi brukar ha. En del julklappar lade jag inte fram, för de är till mina föräldrar och mina brorsbarn, dessutom så skulle Isabel få ett piano och det låg kvar i svärföräldrarnas bil tills det var dags att öppna klappar.

Jag hade letat länge efter porslinet jag slutligen hittade. En servis från Karlskrona porslinsfabrik. Fabriken var i drift från runt 1920 till runt 1940 då det gick ihop med Uppsala porslinsfabrik. Min servis är från perioden då fabriken var självständig så den är närmare 100 år.

Servisen är säkert inte den vackraste i sitt slag men jag tycker så mycket om den enkla sköneten, benvitt porslin med enkla små blommor och en diskret guldkant. Den passar vid alla tillfällen tycker jag.

Vi har haft en ganska lugn jul och konstigt nog har vi fortfarande inte börjat på något nytt renoveringsprojekt. Det kan förstås bero på att vi renoverat nästintill oavbrutet sedan vi flyttat in och det var ganska mycket på samma gång när vi drog in toa och byggde kök. Vi behöver få bara vara och bara bo ett tag också. Och framför allt njuta av julen.

Första året som fast boende och jag trodde nog att jag skulle gå "All in" för julen och ha massor med ljus och dekorationer. När allt kom omkring insåg jag att mycket få saker jag hade kändes rätt i vårt gamla hus där jag fortfarande känner gamla skolfrökens närvaro från 1860. Det blev mycket ljusslingor, granris, röda textilier och levande ljus. Vi har eldat i kaminen och i kakelugnen och njutit för fullt av de mörka kvällarna. Jag älskade mitt hus från början, än mer i advent och nu, när granen står där och tindrar och det stora matbordet är utdraget är det om möjligt ännu mer kärlek. Jag känner mig nästan farligt lycklig över att inte behöva åka bort på nästan två veckor!

Under året som gått har min dotter plötsligt gått från barn till tonåring. Till sommaren blir hon 13 så det är helt naturligt. Hon sover länge på morgnarna och föredrar att vara själv i sitt rum. Det, tillsammans med all julmat som blivit över, har gjort att jag fått massor med pysseltid. Det är knappt så jag vet vad jag ska göra med all tid. Just nu vill jag scrappa så att jag får färdigt årets bilder och kan få beställa men fotobok som jag längtat efter så länge att prova. När jag får den är det dags att ta ställning till vilket format jag ska fortsätta att layouta nästa år.

Det här blev ett dubbeluppslag av samma bild som ovan. Den första sidan tänker jag ha som inledning på sidorna om julen, denna kommer vara ett uppslag mitt i det avsnittet. Jag älskar det här fotot, älskar vår julgran, tåget under, mina röda filtar, vår skolsal och den värme jag känner här. Bilden förmedlar allt det där tycker jag. Min julgran kommer inte åka ut än på länge, den ska stå kvar till minst 20:e dag Knut.

Födelsedagskomihåg och presentideer.

Det går lite si och så med att skriva bullet journal som dagbok. För tillfället är det sällan jag har tid, ro och lust att skriva. Annat är mer lockande. Som att scrappa, baka, njuta av julen, umgås, spela spel, och rita. Jag ritar självklart mestadels blommor. En del av dem blir bara lösa papper som jag fotar och tänker använda för mina digitala layouter. En del av dem hamnar i min Bullet journal som dekoration.

Bucket list. Med gott om plats att fylla på med drömmar.
Vive somnium tuum. Lev dina drömmar.
Det är ett bra motto.
Om man någon gång har stått inför hotet att livet tar slut inom en mycket snar framtid
så vet man hur viktigt det är att göra saker man verkligen vill,
att leva sina drömmar och inte skjuta upp till morgondagen.
Jag lever mina drömmar.

Det finns en massa saker jag skulle vilja göra. Jag vet inte riktigt varför det är så svårt att komma på dem när jag sitter och ska skriva ned dem. Kanske beror det på att jag faktiskt har ganska realistiska drömmar, som snarare handlar om hårt arbete och disciplin är att någon eller något utanför min påverkan ska göra det möjligt för mig att genomföra. Och om det ändå bara är upp till mig så uppstår frågan varför jag ägnar tid att skriva ner mina mål/drömmar istället för att faktiskt förverkliga dem.

Jag älskar vårt hem. Det har självklart ett eget kapitel i min bok.
Kanske det längsta kapitlet eftersom vi bor i ett hus med oändliga potential.
Andra skulle kalla det för renoveringsobjekt.

"This is not the end, it´s only the end of the beginning."

Så här på årets sista dag har jag äntligen fått till förstasidan på årets fotobok. En förstasida som verkligen representerar en början, inte bara på ett nytt år utan också ett nytt liv.

Det var vid årsskiftet vi stod mitt i flytten från Södertälje till Värmland. Från storstad till landet. Isabel skulle börja i en ny skola med nya klasskamrater, Tim hade just börjat sitt nya jobb och jag... jag hade ingen som helst aning om vad det nya året och det nya livet skulle föra med sig.

Men det nya året förde med sig ett nytt jobb. Nya kolleger och nya rutiner. För första gången på cirka 10 år bestämde jag själv när jag ville åka till jobbet, jag behövde inte sitta på ett pendeltåg och ständigt vara utsatt för SL:s evinnerliga förseningar. Jag och Tim åkte till jobbet tillsammans och Isabel började åka skolbuss. Istället för 2,5 timmars restid per dag har jag nu bekväma 1 timme per dag.

Vi beslutade oss för en ny bil som jag får via mitt jobb. En elbil! Vi sålde Porschen. Det var ett stort steg men helt naturligt efter poolbygget i sommar. Nu står ett tillhörande trädäck högst på önskelistan. Poolen badade vi i ända till början av oktober då vädret slog om och det började bli kallare.

Hösten bjöd inte på stora förändringar, det blev snarare som att vi blev mer och mer bekväma i våra nya rutiner och med våra nya liv. Mitt jobb blev tydligare och jag kände mig till slut hemma bland kolleger, i huset, och i jobbet.

I slutet av sommaren blev jag sjuk och det tog större delen av hösten att få ordning på magen, många undersökningar senare fick jag veta vad som var fel.

Under året har vi lärt känna många nya människor, fått en ny familjemedlem i kaninen Arvid, umgåtts med världens bästa grannar, fått så mycket hjälp att vi inte ens trodde det var möjligt att människor kunde vara så hjälpsamma, vi har fått nya vänner och känt samhörighet. Idag när vi kör genom byn vinkar människor till oss om de ser oss, för ett år sedan var det bara två grannar som ens märkte att vi flyttade, efter 10 år på samma ställe.

2016 blev den stora förändringens år, men också året då vi hittade hem, för så känns det faktiskt när jag tänker tillbaka. Vi har kommit hem. Jag är där jag vill vara och längtar inte efter särskilt mycket mer, och jag vet att både Isabel och Tim känner exakt likadant.

Jag hoppas 2017 blir ett lika bra, om inte bättre, år.

Gott nytt år till er alla!

Julen dansas inte ut i småskolan. Här tar vi julen på största allvar och det var med sorg i hjärtat vi bar ut, den kanske vackraste i mannaminne, granen som vid tjugonde dag Knut var ganska... snustorr. Dock fällde den inte ett endaste barr, varken vid utbärandet eller under tiden den prydde vår skolsal.

Jag drog mig till minnes första julen vi firade i vårt hus. Den julen bar vi ut granens grenar och stam väl separerad från själva barren som nogsamt förpackades i egen papperskasse. Vilken miljövårdare som helst hade kunnat vara stolt över den sorteringen, om nu det skulle visa sig att det finns vinster med att göra den typen av sortering.

Eftersom jag verkligen hade förälskat mig i vår underbara gran, dess vackra ljus och årets ganska minimalistiska (för att vara mig) dekorationer, så var det verkligen en svår skilsmässa för mig. Jag var helt enkelt tvungen att go all in på nästa fas av året, den då vi påstår att det är vår men i själva verket är det bara drivhusodlade tulpaner som är det enda tecknet på att så skulle vara fallet.

Jag köpte inga låtsasvårtulpaner. Ja köpte en miniorkidé, murgröna och en mängd andra blommor och krukor för att pryda köksfönstret med.

Här går det bra att starta en vadslagning om hur länge de kommer att överleva min glömska.

Jag sydde också nya gardiner. Jag medger att jag faktiskt blev ganska nöjd med dem, även fast det är ett mindre mirakel att det blev något tyg kvar efter alla felplaneringar och ändringar jag gjorde.

Och jag medger också... Jag är lite lätt putt på att någon snodde min idé med lampa av durkslag, fotade och lade ut i flera inredningsgrupper på fb och lät påskina att det var hennes egen idé. Och fick hundratals kommentarer och gilla om det! Jag råkar ju veta att det var min idé eftersom jag lade ut det på både fb och instagram flera veckor innan. Utan att få speciellt mycket uppmärksamhet.

OCH.... jag är medveten om att det är ganska barnsligt att sura över det. Lägger man ut en bild får man räkna med att idén stjäls och används och att bilden kanske stjäls den med. Men lite barnslig får man väl vara?

Sista bilden och vi är tillbaka där jag startade detta inlägg. Vid jul. En ensam överlevande - en sockertoppsgran från IKEA. Vet ni om att den klarar -14 grader? Undrar lite stilla vad som händer när den utsätts för -15 grader?

Jag älskar mitt hem. Jag älskar att bo på landet. Har jag nämnt det?
Jag älskar möjligheten att få söndagsgäster som dessa. Som kom, åt och tackade för sig. Det var inte många ord som utväxlades men jag tror de var nöjda med den lilla mat vi kunde bjuda på.

Påsk snart

Article 0

Ny hall och nytt objektiv

När man väntar på något gott väntar man alltid för länge

Sommartider

A horror story

Long time no see

Ekorrn satt i granen...

Digiscrap

Bullet journal - What is that?

Vintage Christmas - in my kitchen

Bullet journal

Digiscrap

Summertime

Last Christmas, I gave you my heart....

Äntligen pysseltid!

Bullet journal

Årets sista dag

"This is not the end, it´s only the end of the beginning."

Skönheten bor i detaljerna

Mitt i naturen